Jag har ett väsen i mig. Som jag lever med varje dag. Tusen och åter tusen gånger har jag kämpat mot, gett efter, hatat och älskat detta väsen. Det har fått mig att må bra, dåligt, euforiskt, fått mig att känna en skam utan dess like och en destruktivitet som inte är av denna värld. Jag kallar det för min alkoholvampyr.

Den finns där innuti mig som en del av mig, och just nu håller jag den i schack, jag försöker acceptera att den är en del av mig, och hitta andra sätt att leva mitt liv på. Jag har varit så fast i hennes klor, hon är så listig och så stark, och en del av mig älskar henne, för hon är så påhittig och hennes fantasi är obegränsad. Men tyvärr så är hon för destruktiv för att få fritt spelrum, jag undviker alla sinnesförändrande medel och får skärpa till mig för att hon inte ska förvandlas till en shoppoholicvampyr. Eller slå över till något annat som gör att jag tappar kontrollen. Jag både fashineras och skräms av denna varelse som är en del av jag.

Jag känner mig så arg, men jag vet att jag är besviken. För mig vilar det nästan alltid en besvikelse under min ilska. Besviken över att jag känner mig så hopplöst fel i min egen släkt, varför kan jag bara inte vara nöjd med om jag känner så, eller bara kunna acceptera att jag känner så och sedan är det bra med det. Jag saknar sammanhållning och önskar att vi kunde ha en sån där go härlig gemenskap men vi är som främlingar för varandra. Vi känner inte ens varandra, och det känns inte helt enkelt att börja skapa kontakt nu i påsk då ska alla vara glada och man ska inte förstöra något. 

Just nu är jag mest sur på mig själv för jag är en sån djäkla mespropp som inte bara gör något annat än att följa med till det traditionella berusande påskfirandet, och sur på mig själv för att jag är en fattiglapp som inte har råd att göra något annat. Och så smyger sig den listiga lilla tanken på....Så skönt det hade varit och dämpa begären med en rejäl Whisky. Om jag kunde hantera alkoholintaget som alla andra så hade vi säkert kunna ha riktigt trevligt tillsammans.

I förrgår var jag på besök hos personen som jag bad låsa barskåpet, jag hittade en iskall whisky och nån flaska till i frysen. Oh SHIIIIT...!! hann jag tänka.... Jag tyckte att jag snabbt som satan smällde igen frysdörren, men tooo late... Alkoholvampyren var vaken och hon hade redan sett den, och jag märker ju hur otroligt snabbt mina tankar förändras. Jag blir rent ut av sagt lite rädd, "Jag skulle kunna ta liite... Ingen skulle märka nått och allra minst den som ägde flaskan för han bryr sig inte så mycket... och skulle nog inte heller märka om något saknades".

Så tänker jag, så sjuk är dessa tankar... I teorin så vet jag att det inte skulle fungera, han som äger flaskan skulle garanterat märka om något saknades och jag skulle inte kunna lura någon för börjar jag väl dricka så har jag för svårt för att sluta.

Men alkoholvampyren viskar till mig från sin mörka håla att det skulle nog fungera, jag skulle kunna lyckas lura dom alla... Jag kan inte säga att det är ett medvetet begär, det är när jag ser alkoholen, eller när jag ser möjligheten. Det är då som processen startar och vampyren där inne stiger fram och viskar söta lögner som jag alltid följt. Men nu när jag vet hur stark hon är så vet jag att jag måste ta mig från situationen, oavsett på vilket sätt, men fysiskt så ska jag bort från den platsen för jag litar inte ett smack på mig själv. Processen i hjärnan är igång, och jag är svag.

På sätt och vis blev jag besviken när jag hittade spriten, tänkte att han  som lagt den där inte längre tror att det är någon fara, eller inte bryr sig längre. Till råga på allt så hittade jag nyckeln till barskåpet, helt öppet låg den där i en liten skål... Jag var ju tvungen att öppna skåpet och titta... bara titta....o herregud vad han hadefyllt på!!! det var alla möjliga flaskor, och tanken sjöng i mig, i hela blodet och alkoholvampyren slog frivolter och dansade som en galning GÖR DET!!! DO IT!!! VAD VÄNTAR DU PÅ??!!... "det skulle aldrig märkas om jag tog en... jag kunde åka hem till mig och ta mig en fylla....Vem skulle bry sig...? kom igen nu, gör det!! vilket ypperligt tillfälle!!"

Tack och lov finns det en del av mig som kämpar den äckliga förföriska vampyren ner i sin håla och smäller igen dörren både till barskåpet och till vampyrens håla, lägger tillbaka nyckelen och sedan vill jag bara hem. Jag känner att jag orkar inte längre anpassa mig till hur man ska vara här. Ibland vill jag bara ge upp och sticka här ifrån. Igen. Börja om från nytt, hur djävla dum var jag egenteligen som flyttade tillbaka.?? Och hur djäkla dum är jag som tror att flyttning är återigen lösningen...

Nu har jag varit hemma ett tag och det går väl relativt bra. Jag har en jätte bra kompis som följde mig på möte första gången för ett tag sedan. Det var så skönt, samma känsla fast annan stad. Det är en speciell känsla när man går på aa-möte, det känns som ok. Att få dela med sig men främst att få höra andras historier och levnadsöden. Jag känner mig inte så ensam och det är skönt. Annars tycker jag att det är lite småjobbigt med den här årstiden som vi har framför oss. Julfesterna. När allt man gör är förknippat med alkohol, alla fester på arbetet, företagsfester osv.

Jag tycker det är jobbigt mest för att jag oftast är den enda som är nykter och det känns lite utanför. Jag blir väl avundsjuk på alla ni som kan hantera alkoholen. Som kan ha det som det njutningsmedel det kan vara.

Men det går inte för mig, för skulle jag smaka så skulle min vampyr väckas till liv och börja suga och kräva mer. Inte för att jag är sugen på att dricka, men jag vill ha roligt. Det är som att jag inte tycker att jag har roligt längre. Att det är så svårt att ha kul. När jag drack så var det lätt att fly från den känslan för då drack man bort det tråkiga. Jag drack oftast tills jag försvann, jag ville försvinna, ville inte vara här och jag ville inte leva det liv med den meningslöshet som jag ofta känner. Jag undrar ofta om jag verkligen är på rätt väg, är det så här livet ska vara? Så kommer jag ju på att det är ju jag som faktiskt har makten att styra mitt liv. Att förändra det till som jag vill ha. Och så kommer jag på att jag vet inte vad jag vill ha. Det blir så tomt och jag känner mig rastlös, misslyckad och tycker att det mesta är tråkigt. Helgerna bara går och jag tycker inte direkt att jag gör något speciellt, jag förkovrar mig inte, tränar inte, har slutat dansa, utan det blir mest ett sittande framför tv och funderingar som att det här är mitt liv, och det springer i från mig. När jag blir gammal så vill jag ju känna att jag har gjort något med mitt liv, att jag har gjort skillnad. När jag drack så drack jag bort dom här känslorna, och när jag var bakfull så ägnade jag tillvaron åt ångest och skam. Men tack och lov är den strategin inte något som jag väljer idag.

Jag är glad över att aa finns och över de människor som jag träffar där. Tack

ja nu är jag tillbaka där jag bor, behandlingen är slut och nu börjar mitt eget fotarbete... Fick värsta dippen på vägen hem, ville inte alls tillbaka hit, kände mig så fel och bara knäpp och annorlunda.

Jag bad han som just nu har mitt hjärta att låsa bort spriten han har hemma, och det blev då inget bra. Bitvis ångrar jag att jag gjorde det. Skulle kanske ha ljugit, eller aldrig berättat om att jag druckit av hans alkohol. Han kände sig blåst, och det kan jag förstå.

Jag känner mig som ett ufo. Längtar på möte och efter människor som förstår mig... Men så underbart det var att få krama om sitt barn. Ljuvligare finns inte. Och hemskt pirrigt att träffa HAN...

Nu närmar det sig slutet av veckan! Men inte slutet av mitt liv som nykter, tack och lov. Vilken vecka det har varit, på kvällarna har jag varit så himmla mörkrädd och spänd att jag nästan inte kunnat sova. Jag tror att jag har sett alldeles för många skräckfilmer i mina dagar, det i kombination med en aldrig sinande och livlig fantasi... Jag fick igår för mig att en dörr som jag stängt skulle öppnas.. jag vågade inte duscha med dörren stängd för tänk om den stängda dörren hade varit öppen när jag kom ut från duschen, naken och oskyddad. Och om jag då hade varit tvungen att springa iväg ut på gatan i en liten och urtvättad handuk, det hade bara inte sett bra ut. Så det är ju tur att man kan välja vilka dörrar man vill ha öppna och vilka jag vill stänga.

Jag vet att jag vill stänga alla dörrar till missbruk och alkohol, alla dörrar som kan leda in till återfall. Och jag håller på att spika igen dom. Jag har gått på möten både dag-som kvällstid. Det har varit fantastiskt vilket fint stöd, uppmuntran som jag har fått. Och igenkännande. Att berätta om mitt återfall var svårt men det blev så skönt efteråt, att få börja vara ärlig igen. Att sopa rent och få börja om.

"Kan du komma och nu får du vara varsam med mig"... Dom orden har hängt med mig sen jag hörde dom. Det var en som berättade om närheten till ett återfall och valde att göra något annorlunda. I stället för att kliva ut i missbruk bad personen om hjälp. Jag blev väldigt berörd över berättelsen speciellt då jag hörde att detta var något som hjälpte personen att inte återfalla. Att be om hjälp av en annan person att vara varsam med en, då man själv är så hård, svår och dömande. Jag tog till mig det och går och tänker på det. Jag tycker att det var modigt.

Annars rinner dagarna förbi och jag känner mig glad över att jag snart åker hem. Jag har fått så otroligt mycket dessa dagar i form av inspiration och upptäckandet av vad jag är. Så fina kontakter med människor som jag skulle vilja träffa oftare och lära känna mer. Det är klart att jag undrar hur det kommer att bli när jag kommer hem och ska börja på möten där. Jag hoppas bara att människorna kommer att vara lika villiga att dela med sig som dom är här. Jag känner att det ger så himmla mycket att gå på dessa möten, kraft från de andra och gemenskap. Jag känner mig inte lika främmande eller annorlunda. Jag har haft redovisningar inför min grupp varje dag och jag har överlevt... Normalt har jag panik när jag ska inför en grupp och prata. Gillar inte att bli dömd, men det har gått bra.

Än har det inte varit en gång som jag varit sugen på alkohol. Däremot snus och cigg, men jag ska inte in med nikotin i min kropp, för redan där startar min vampyr att börja viska och suga efter mer gifter, sånt som förändrar sinnet och gör mig sjuk. Den sluga slynan får jag se upp med!

Ja då var man tillbaka då... Typ på ruta ett... Det har gått bra men fy tusan vad jag känner mig ensam. Det här är inge roligt! Jag sprang iväg när vi slutat behandlingen för dagen och hann precis på lunchmöte. DET var jättegivande, trots att människan-som-jag-inte-kommer-överens-med var där. Det var en riktig åhå-upplevelse. Så gott det var att få vara med sånna som jag. Jag blev jätte inspirerad och kände mig glad efteråt för att jag faktiskt hade sprungit dit. Att jag hade gjort den ansträngningen och uppoffringen för min nykterhet. Latmasken kunde lika gärna ha slagit till och jag hade kunnat gå och lägga mig i mitt källarrum för jag är jättetrött, har inte sovit allt för väl. Satt uppe rätt länge och surrade på med vännen som jag sov hos. Och det var åxå jätte gott, för henne kan jag berätta hur det har varit utan att bli dömd.

På mötet idag hade vi glädje som tema, och jag känner mig verkligen tacksam och förundrad över dom fina människorna som finns i mitt liv. Tänk att jag har fått så fina vänner. Och släkt. Och så himmal vacker kärlek. Till råga på allt så sprang jag på mitt brorsbarn på staden som alldeles nyss flyttat hit. Vilka härliga sammanträffanden!

Men vad ska jag fylla tillvaron med nu då? Sitter på biblioteket och har ätit lite bröd i parken, och nu är jag rastlös, känner mig rotlös och jag längtar hem!!!! Det brukar jag inte göra när jag är på resande fot för mig själv. Men nu gör jag det, jag längtar efter min son, kärleken, kissekattungarna och hela min tillvaro där!

Jag ska under veckan jobba med första steget och inse min maktlöshet inför alkoholen och det är inte svårt, det som är svårt är ensamhetskänslorna som jag känner. Det är helt nytt för mig. JAG VILL INTE VARA SJÄLV NÅTT MER!!! Jag vill ha nån att luta mig mot, nån som tar emot mig när jag faller. Det tar djävla ont att landa på golvet eller en hård gräsmatta. DONK säger det och ekar i min tomma skalle...

Just nu känns det inga problem med att vara nykter, problemet är känslan jag känner av ensamhet. Jag har inte ens pengar att gå och shopppa! De enda pengarna som jag har är pengar till mat. Inte ens till ett par trosor på rean... Och då är det illa...

Nä nu ska jag återvänta till mitt lilla källarrum med den söta rosa blommiga filten, äta lite och gå ut på en promenad...Sen är det en dag mindre i mitt liv.

Huja huja vad jag gruvar mig!! Jag önskar att det vore en vecka frammåt i tiden och att jag nu satt på bussen hem och hade detta bortgjort!!!!

Men nu är det tvärt om, allt ligger framför mig och jag åker snart. Jag har fixat sovplats hos en god vän som känner mig och som jag känner mig trygg med, det känns skönt att slippa hålla uppe några fasader, men jag gruvar mig nått så hemskt för att åka iväg. Vill bara stanna hemma under min korkek och lukta på våra morötter i grönsakslandet.

Om ni visste så fint det är, han, kärleken alltså, gjorde värdens snuppigaste och sötaste grönsaksland och så planterade vi grönsaker och potatis däri, och nu växer det och frodas. Det är en fröjd att få påta på i den jorden! Jag hoppas bara att jag får fortsätta med det...

Vet att det kommer att kännas som att jag ska kolavippa i morgon innan jag kliver innanför dörrarna till behandlingshemmet. Att jag kommer att ha så djävla ont i magen och förbanna min bror för att jag kommer att tro att det är hans djävla fel för att jag är där. Han kunde väl ha följt mig åtminstone.... Och jag är så rädd att jag ska försova mig och inte lyckas komma i tid. Jag vet inte hur bussarna går från där jag ska sova och jag vet inte hur jag ska ha pengar till att klara mig och jag är orolig för hur jag kommer att bli mottagen i gruppen, kommer dom att rata mig bara för att jag ska vara där i en vecka, kommer jag att ha fel kläder med mig och hur mycket har jag glömt hemma? Har tusen hemska tankar om allt hemskt som skulle kunna inträffa.

Varför kan jag inte i stället ha tankar om hur djävla bra det kommer att bli och hur mycket bättre det blir sedan. Att det blir som en nystart i mitt nyktra liv och att jag kanske kan bidra med nått bra i tillvaron för någon annan. För det är ju jag själv som har ringt och velat komma dit, och fått möjligheten att göra det åxå. Då borde jag väl för helvete kunna uppskatta det åxå!

Nä här får det bli ändring, jag ska från och med NU säga till mig själv att det här är världens bästa chans och att det kommer att bli bra! Jag ska sluta vara så negativ och rädd, känna på oron och kanske dom sylvassa tänderna som finns där, men inte låta mig styras av dom, och definitivt inte nått annat heller. Slipa ner tänderna och visa den där gamla häx-vampyrdamen att det finns skönhet i ljuset. Men jag ska ta det varligt, det ska få ta tid, och jag ska börja med att inspireras av att det här är en fantastisk möjlighet som jag kan göra vad jag vill av.

Jag ska gå rakt fram, den enda vägen som finns, mot mitt mål. Som är vaddå??? Ja, vad tusan har jag för mål och mening med mitt liv? En gång i tiden ville jag rädda världen och alla i den, men så luttrad eller desillusionerad är jag nu att jag gett upp det målet. Nä jag får i stället se till att jag och min omgivning är glada över mig den dag jag ska vidare till de sälla jaktmarkerna. Jag ska göra nått gott och bra av det här, och jag ska ta emot den hjälp som finns för att lyckas med det. Så det så!

Och sen ska jag hångla järnet med kärleken så länge han orkar och vill...

Over and out for now